dagen efter
Upp tidigt för att åka iväg till skolan. Fått veta att Nicki försökte resa sig på morgonen när dom släppte ut dom andra hästarna, men benen bar henne inte, trots all smärtstillande.
Mot skolan i alla fall. Ingen härlig stämning direkt. Både Malin och jag var totalt jädra slut. Både fysiskt och psykiskt.. Kroppen värkte och ögonlocken vägde minst ett ton. Jag hade kunnat somna både ståendes och pratandes under hela dagen.
Fick en uppdatering från Malins mamma att dom letade djurambulans för att försöka ta sig till Ulltuna. Men inte så lätt att hitta en så pass stor transport så att en häst på 1,80 kan ligga raklång.
Aldrig någonsin under hela den här tiden tänkte jag att det var över för Nicki. Klart dom andra pratade om det, men jag kände på något sätt att det inte fick bli så.
Inte förrän Malin pratade med sin mamma i telefon. Då hade dom bestämt sig för att avliva henne.. Ulltuna ville inte ta emot dom längre, eftersom det helt enkelt verkade kört. Så då fanns det ingen annan utväg. Hästen led för mycket för att fortsätta.
Jag var tvungen att gå därifrån. Ansträngde mig och försökte tänka på annat för att inte börja gråta i skolan..
Allt var en ren olycka. Hästen var oskodd och det var halt ute, därför anklagar jag inte mig själv för det som hände.
Men en sorts skuld känner jag ändå. Det känns som att jag hade kunnat göra något..
Hade jag kommit en annan dag så hade det kanske inte hänt. Eller om jag tagit ut svängen lite så jag inte gick precis på isbanan som hade blivit där. Om jag hoppat av tidigare så hade hon kanske haft lättare att återfå balansen, eller hamnat rätt med benen.
Jag fick liksom inte ens ett skrapsår, inte ett blåmärke. Och hästen var tvungen att tas bort! Det är bara inte rättvist.. Det känns som att jag gjort så många ledsen..
Mot skolan i alla fall. Ingen härlig stämning direkt. Både Malin och jag var totalt jädra slut. Både fysiskt och psykiskt.. Kroppen värkte och ögonlocken vägde minst ett ton. Jag hade kunnat somna både ståendes och pratandes under hela dagen.
Fick en uppdatering från Malins mamma att dom letade djurambulans för att försöka ta sig till Ulltuna. Men inte så lätt att hitta en så pass stor transport så att en häst på 1,80 kan ligga raklång.
Aldrig någonsin under hela den här tiden tänkte jag att det var över för Nicki. Klart dom andra pratade om det, men jag kände på något sätt att det inte fick bli så.
Inte förrän Malin pratade med sin mamma i telefon. Då hade dom bestämt sig för att avliva henne.. Ulltuna ville inte ta emot dom längre, eftersom det helt enkelt verkade kört. Så då fanns det ingen annan utväg. Hästen led för mycket för att fortsätta.
Jag var tvungen att gå därifrån. Ansträngde mig och försökte tänka på annat för att inte börja gråta i skolan..
Allt var en ren olycka. Hästen var oskodd och det var halt ute, därför anklagar jag inte mig själv för det som hände.
Men en sorts skuld känner jag ändå. Det känns som att jag hade kunnat göra något..
Hade jag kommit en annan dag så hade det kanske inte hänt. Eller om jag tagit ut svängen lite så jag inte gick precis på isbanan som hade blivit där. Om jag hoppat av tidigare så hade hon kanske haft lättare att återfå balansen, eller hamnat rätt med benen.
Jag fick liksom inte ens ett skrapsår, inte ett blåmärke. Och hästen var tvungen att tas bort! Det är bara inte rättvist.. Det känns som att jag gjort så många ledsen..
tyckte du gjorde allt super bra hanna! :) lär säga att tårarna brast för mig i söndags och jag började storböla då, skönt att få ut lite.. hänt är hänt, ta inte åt dig vi gjorde allt vi kunde ! :) <3