olyckan
Fan vilket hemskt dygn..
Jag följde med Malin hem. Skulle provrida en häst som stod inackorderad i deras stall. Ägaren behövde hjälp med att rida hästen och eventuellt ta henne på foder, eftersom hon själv inte hade tid.
En söt och jättestor travare på 12-13 år. Påminner om Tuffe, som trots allt är en favorit.
Hur snäll som helst också! Jag och ägaren hjälptes åt att fixa henne inför ridturen. Malin fixade Arre, som hon skulle få låna så vi kunde rida tillsammans.
Jag var nervös innan jag kom ut till stallet. Jag är alltid lite nervös när jag ska rida nya hästar, speciellt om ägaren är med och tittar. Men när jag satt upp på henne så kände jag mig genast lugn. Det kändes bra. Hon var precis som jag vill ha en häst.. Lugn, snäll, stor, mysig och trygg. Jag såg lite snabbt bilder framför mig hur det skulle se ut när jag red ut med henne i sommar.
Det gick som ett snabbt rus genom kroppen och jag kunde på något sätt inte sluta le på insidan. Det kändes så givet.
Jag kom ihåg att jag sa något till Malin om att hon var så långt ner, bara för att det kändes så bra att sitta så högt upp på Nicki. Mycket mer av vad vi sa kommer jag inte ihåg.. Vi hann inte mer än runt husknuten innan hela situationen förändrades.
I samma stund som jag ser hur en stor isplätt blänker så halkar Nicki till. Jag hör hur Malin säger 'nejnejnej' lite nervöst. Men det var lugnt tänkte jag, jag har suttit på hästar som halkat till förr. Men hon får ingen balans. Det är som att hennes fötter bara glider omkring, som Bambi på hal is, som på tecknat. Det känns som en evighet vi står där utan att hon återfår balansen.
Jag känner hur hon sjunker ner mot marken, och i mina mått går det i slow motion. När jag känner att hon är på väg att slå i marken så hoppar jag av, sedan landar hon i en dov duns.
Jag tänker fortfarande att det är ingen fara. Jag står bredvid och håller i tyglarna medan hon ligger där på mage. 'Nu måste vi ju resa henne upp' var min första tanke. Så skriker ägaren till mig att låta henne vara. Att jag ska backa undan, släppa henne.
När jag backar ifrån hästen så ser jag vad som är fel. Nicki ligger alltså på mage och bakbenen står ut åt varsitt håll.. som en groda. Och för dom som inte vet det; så ska hästar absolut inte kunna ligga.
Och jag har aldrig hört en häst låta sådär.
Sedan går allt i 180 km/h. Min hjärna säger fortfarande att vi borde försöka få upp henne på benen. Men genom att titta på ägaren och se hennes reaktion så antar jag att jag borde stå stilla. Resten som var i stallet kommer utpspringandes. Dom har med sig halm för att lägga runt hästen, så hon inte glider när vi ska försöka få upp henne.
Malin sitter fortfarande på Arre, så jag går fram till henne och håller i honom så hon kan hoppa av och hjälpa till. Jag förstår fortfarande inte riktigt hur allvarligt det är, utan tänker med säkerhet att hon är på väg upp. Funderar över om vi ska ställa in henne i boxen direkt när vi fått upp henne eller vad som är bäst.
Dom får inte upp henne. Dom försöker ge henne fäste med halm och sand (eftersom hon är helt oskodd), men det hjälper inte. Varje gång hon försöker resa sig upp så halkar hon igen och får benen i grodläge. Dom försöker stötta henne, men det hjälper inte.
Jag känner där jag står att mina ben skakar. Och varje gång Nicki reser sig men halkar igen så känner jag att tårarna börjar bränna allt mer innanför ögonen.
Till slut så går jag in med Arre, eftersom han började bli orolig. Sedan går jag ut och försöker hjälpa till. Vi knuffar och drar i henne för att försöka få upp henne. Men om hon väl kommer upp så halkar hon bara igen. Så låter hon sådär konstigt, som om hon verkligen hade superont.
Till slut ger hon upp. Hon slutar försöka. Hon hjälper inte ens till längre. Det hjälper inte om vi puttar, slår och drar, hon bara ligger där. Vad sjutton ska vi ta oss till? Två bilar står på tomgång för att lysa upp, vi är sju personer som rycker och sliter i henne, och ändå så ligger hon bara där..
Vi gör allt vi kan men inget funkar. Så vi ringer räddningstjänsten. Kanske kan dom göra något. Medan vi väntar på dom så lägger vi på henne massa täcken och försöker få i henne betfor. Men hon ligger fortfarande på isen.
Snart hör vi sirener och strax därpå ser vi en brandbil och en räddningstjänstbil komma i ilfart. Dom nästan sladdar in på gården och ur kommer det flera brandmän halvspringandes mot oss.
När dom sett situationen så vet dom inte alls vad dom ska göra. Vi får veta att det är brandbil med kran på väg. Samtidigt som man försöker tänka hur man ska få det att funka, så får vi veta att kranen tar max 350 kg. Och Nicki väger väl nästan 700 kg..
Medan vi fortsätter kämpa så får ägaren äntligen tag på en veterinär. Hon säger att hon har en timmes resa dit men är på väg. Hon säger också att vi ska sluta försöka få upp henne, för ramlar hon fler gånger så kanske hon aldrig kan resa sig igen. Så var vi tvungna att få in henne direkt! Hon hade legat på isen i över en timme, och låg hon där en stund till så skulle hon kunna frysa ihjäl.
Panik igen! Vi börjar leta efter presenningar att lägga henne på. Till slut hittar vi något som kan funka. Vi hjälps åt att dra över henne på den och spänner sedan fast den i en fyrhjuling. Medan resten försöker få Nicki att ligga still när fyrhjuling rör på sig, så fixar några av oss en typ halm/höbädd mitt i stallgången. Tacka gud för deras nya stall med typ 5 meter bred stallgång!
Efter mycket strul så kan dom köra in henne i stallet. Nu låg hon i alla fall inomhus, efter att ha legat ute på isen i nästan två timmar. Bara att försöka värma henne tills veterinären kommer.
Någon minut efter att vi fått in henne i stallet så får brandmännen ett larm om hjärtstillestånd, och på några sekunder så var dom borta.
1 timme och 45 minuter efter att vi fått tag på veterinären så hör vi äntligen hennes bil. Hon känner och klämmer och ställer lite frågor om vad som hände. Hon kunde inte känna något fel eftersom hon låg ner, men gissade på att det var stora muskelskador och kanske något inre som var skadat.
Det bestäms att hon ska få dropp och smärtstillande under hela natten. Och att dom ska vända på henne varannan timme, eftersom hästar inte kan ligga stilla för länge.
När allt verkar lugnt så går Malin och jag in från stallet. Då var det nästan fem timmar sedan vi gick ut till stallet för att rida.. Vi tog en varsin varmdusch och kröp sedan ner i sängen. Båda var helt slut och hade ont i kroppen..
Jag följde med Malin hem. Skulle provrida en häst som stod inackorderad i deras stall. Ägaren behövde hjälp med att rida hästen och eventuellt ta henne på foder, eftersom hon själv inte hade tid.
En söt och jättestor travare på 12-13 år. Påminner om Tuffe, som trots allt är en favorit.
Hur snäll som helst också! Jag och ägaren hjälptes åt att fixa henne inför ridturen. Malin fixade Arre, som hon skulle få låna så vi kunde rida tillsammans.
Jag var nervös innan jag kom ut till stallet. Jag är alltid lite nervös när jag ska rida nya hästar, speciellt om ägaren är med och tittar. Men när jag satt upp på henne så kände jag mig genast lugn. Det kändes bra. Hon var precis som jag vill ha en häst.. Lugn, snäll, stor, mysig och trygg. Jag såg lite snabbt bilder framför mig hur det skulle se ut när jag red ut med henne i sommar.
Det gick som ett snabbt rus genom kroppen och jag kunde på något sätt inte sluta le på insidan. Det kändes så givet.
Jag kom ihåg att jag sa något till Malin om att hon var så långt ner, bara för att det kändes så bra att sitta så högt upp på Nicki. Mycket mer av vad vi sa kommer jag inte ihåg.. Vi hann inte mer än runt husknuten innan hela situationen förändrades.
I samma stund som jag ser hur en stor isplätt blänker så halkar Nicki till. Jag hör hur Malin säger 'nejnejnej' lite nervöst. Men det var lugnt tänkte jag, jag har suttit på hästar som halkat till förr. Men hon får ingen balans. Det är som att hennes fötter bara glider omkring, som Bambi på hal is, som på tecknat. Det känns som en evighet vi står där utan att hon återfår balansen.
Jag känner hur hon sjunker ner mot marken, och i mina mått går det i slow motion. När jag känner att hon är på väg att slå i marken så hoppar jag av, sedan landar hon i en dov duns.
Jag tänker fortfarande att det är ingen fara. Jag står bredvid och håller i tyglarna medan hon ligger där på mage. 'Nu måste vi ju resa henne upp' var min första tanke. Så skriker ägaren till mig att låta henne vara. Att jag ska backa undan, släppa henne.
När jag backar ifrån hästen så ser jag vad som är fel. Nicki ligger alltså på mage och bakbenen står ut åt varsitt håll.. som en groda. Och för dom som inte vet det; så ska hästar absolut inte kunna ligga.
Och jag har aldrig hört en häst låta sådär.
Sedan går allt i 180 km/h. Min hjärna säger fortfarande att vi borde försöka få upp henne på benen. Men genom att titta på ägaren och se hennes reaktion så antar jag att jag borde stå stilla. Resten som var i stallet kommer utpspringandes. Dom har med sig halm för att lägga runt hästen, så hon inte glider när vi ska försöka få upp henne.
Malin sitter fortfarande på Arre, så jag går fram till henne och håller i honom så hon kan hoppa av och hjälpa till. Jag förstår fortfarande inte riktigt hur allvarligt det är, utan tänker med säkerhet att hon är på väg upp. Funderar över om vi ska ställa in henne i boxen direkt när vi fått upp henne eller vad som är bäst.
Dom får inte upp henne. Dom försöker ge henne fäste med halm och sand (eftersom hon är helt oskodd), men det hjälper inte. Varje gång hon försöker resa sig upp så halkar hon igen och får benen i grodläge. Dom försöker stötta henne, men det hjälper inte.
Jag känner där jag står att mina ben skakar. Och varje gång Nicki reser sig men halkar igen så känner jag att tårarna börjar bränna allt mer innanför ögonen.
Till slut så går jag in med Arre, eftersom han började bli orolig. Sedan går jag ut och försöker hjälpa till. Vi knuffar och drar i henne för att försöka få upp henne. Men om hon väl kommer upp så halkar hon bara igen. Så låter hon sådär konstigt, som om hon verkligen hade superont.
Till slut ger hon upp. Hon slutar försöka. Hon hjälper inte ens till längre. Det hjälper inte om vi puttar, slår och drar, hon bara ligger där. Vad sjutton ska vi ta oss till? Två bilar står på tomgång för att lysa upp, vi är sju personer som rycker och sliter i henne, och ändå så ligger hon bara där..
Vi gör allt vi kan men inget funkar. Så vi ringer räddningstjänsten. Kanske kan dom göra något. Medan vi väntar på dom så lägger vi på henne massa täcken och försöker få i henne betfor. Men hon ligger fortfarande på isen.
Snart hör vi sirener och strax därpå ser vi en brandbil och en räddningstjänstbil komma i ilfart. Dom nästan sladdar in på gården och ur kommer det flera brandmän halvspringandes mot oss.
När dom sett situationen så vet dom inte alls vad dom ska göra. Vi får veta att det är brandbil med kran på väg. Samtidigt som man försöker tänka hur man ska få det att funka, så får vi veta att kranen tar max 350 kg. Och Nicki väger väl nästan 700 kg..
Medan vi fortsätter kämpa så får ägaren äntligen tag på en veterinär. Hon säger att hon har en timmes resa dit men är på väg. Hon säger också att vi ska sluta försöka få upp henne, för ramlar hon fler gånger så kanske hon aldrig kan resa sig igen. Så var vi tvungna att få in henne direkt! Hon hade legat på isen i över en timme, och låg hon där en stund till så skulle hon kunna frysa ihjäl.
Panik igen! Vi börjar leta efter presenningar att lägga henne på. Till slut hittar vi något som kan funka. Vi hjälps åt att dra över henne på den och spänner sedan fast den i en fyrhjuling. Medan resten försöker få Nicki att ligga still när fyrhjuling rör på sig, så fixar några av oss en typ halm/höbädd mitt i stallgången. Tacka gud för deras nya stall med typ 5 meter bred stallgång!
Efter mycket strul så kan dom köra in henne i stallet. Nu låg hon i alla fall inomhus, efter att ha legat ute på isen i nästan två timmar. Bara att försöka värma henne tills veterinären kommer.
Någon minut efter att vi fått in henne i stallet så får brandmännen ett larm om hjärtstillestånd, och på några sekunder så var dom borta.
1 timme och 45 minuter efter att vi fått tag på veterinären så hör vi äntligen hennes bil. Hon känner och klämmer och ställer lite frågor om vad som hände. Hon kunde inte känna något fel eftersom hon låg ner, men gissade på att det var stora muskelskador och kanske något inre som var skadat.
Det bestäms att hon ska få dropp och smärtstillande under hela natten. Och att dom ska vända på henne varannan timme, eftersom hästar inte kan ligga stilla för länge.
När allt verkar lugnt så går Malin och jag in från stallet. Då var det nästan fem timmar sedan vi gick ut till stallet för att rida.. Vi tog en varsin varmdusch och kröp sedan ner i sängen. Båda var helt slut och hade ont i kroppen..
